Jag är så svensk

Så sken då äntligen solen. Vi åkte genast iväg till blomsterhandel i utkanten av stan och gick bananas. En stund senare står jag där på balkongen, i fleecetröja. Fingrarna stela och har bara delvis känsel kvar i kylan. Men penséerna ska ner. Det är vår. Jag vill att det ska vara vår. Jag struntar i om jag fryser, jag vill ha vår nu på en gång!

WordPress

Den här bloggen existerar mest för att jag lite halvhjärtat och sporadiskt försöker lära mig något om WordPress. Igår klickade jag på alla automatiska uppdateringar som fanns. Det märkliga är att det fungerade. Jag är fortfarande förvånad.

Så frågade jag yngre kollega (ja jag har sådana, unga och kompetenta, de är snälla och får mig att känna mig som hundra år) om spam i kommentarer. Så löste hon det åt mig.

Vad ska jag göra nu då? Måste jag författa något slags inlägg här också? Jobbigt.

Vik hädan

support

Jag har jobbat med support en gång i tiden. Exorcism funkar nog lika bra som mycket annat. Glest med de katolska supportteknikerna bara, här finns en affärsidé onekligen.

Mad woman in the attic

Igår läste jag med stor förtjusning och förfäran Karin Johannissons artikel om den kvinnliga kollapsen. Det är inte så länge sedan en kvinna vars högsta önskan inte var äktenskap, barn och hushåll betraktades som mer eller mindre galen. Beckomberga-galen. Lobotomi-galen. Hämtad av killarna i vita rockar och inspärrad. Sigrid Hjertén definierades som schizofren, en populär diagnos på den tiden, som verkar ha omfattat lite av varje, depressioner bland annat. Men även kvinnor med mildare besvär än Hjertén betraktades som galna för att de längtade efter att göra något annat än att bilda familj och foga sig i fållan.

Lite grand förklarar det den syn som fortfarande finns kvar, att riktiga kvinnor vill egentligen ägna sig åt hem och barn och inget annat. Nu pratar vi inte om galenskap längre, nu är det ordet naturligt som är definitionen. Det är naturligt för kvinnor att odla pelargoner, jobba deltid och kamma håret.

Jag får väl se det positivt förmodar jag. I början av förra seklet hade jag definierats som smått galen, nu är jag bara onaturlig. På sikt kanske jag till och med skulle definieras som tja, mänsklig?

Fundering post-sill när intensiteten har lagt sig

Allt är Larssons och Zorns fel. Midsommaren skulle stylas, korrekt eller ej. Det ”ska vara såhär”. Och så har vi fortsatt. Det ska vara sill och vita sommarklänningar och jordgubbar och stång och lantlig idyll. De kan vara rart förstås. Men lite roligt att prata om tradition när så mycket är konstruerat.

Är det inte dags att konstruera några nya traditioner som vi om ett par tre år bestämt kan hävda är svensk tradition och att vi minsann alltid gjort så?

”Jo, vi har alltid haft bjällror på grytlapparna när vi bär fram Janssons frestelse, det är tradition!”

”Det rosa tältet på gården är JÄTTEVIKTIGT i vår familj, den som får mandeln i sillen ska sova i tältet.”

”Barnen blir tokiga om vi inte dansar Gangnam style med prästkragar, det är tradition!”

Fler förslag?