Kategoriarkiv: Okategoriserade

WordPress

Den här bloggen existerar mest för att jag lite halvhjärtat och sporadiskt försöker lära mig något om WordPress. Igår klickade jag på alla automatiska uppdateringar som fanns. Det märkliga är att det fungerade. Jag är fortfarande förvånad.

Så frågade jag yngre kollega (ja jag har sådana, unga och kompetenta, de är snälla och får mig att känna mig som hundra år) om spam i kommentarer. Så löste hon det åt mig.

Vad ska jag göra nu då? Måste jag författa något slags inlägg här också? Jobbigt.

Vik hädan

support

Jag har jobbat med support en gång i tiden. Exorcism funkar nog lika bra som mycket annat. Glest med de katolska supportteknikerna bara, här finns en affärsidé onekligen.

Fundering post-sill när intensiteten har lagt sig

Allt är Larssons och Zorns fel. Midsommaren skulle stylas, korrekt eller ej. Det ”ska vara såhär”. Och så har vi fortsatt. Det ska vara sill och vita sommarklänningar och jordgubbar och stång och lantlig idyll. De kan vara rart förstås. Men lite roligt att prata om tradition när så mycket är konstruerat.

Är det inte dags att konstruera några nya traditioner som vi om ett par tre år bestämt kan hävda är svensk tradition och att vi minsann alltid gjort så?

”Jo, vi har alltid haft bjällror på grytlapparna när vi bär fram Janssons frestelse, det är tradition!”

”Det rosa tältet på gården är JÄTTEVIKTIGT i vår familj, den som får mandeln i sillen ska sova i tältet.”

”Barnen blir tokiga om vi inte dansar Gangnam style med prästkragar, det är tradition!”

Fler förslag?

The Great Saturday Night Swindle

Ursprungligen är det ett Janis Joplin-citat (googla så hittar ni). Jag träffade på frasen i någon slags tidning på 80-talet, troligen var det någon som ville utbilda ungdomar i sex, drugs and rock’n’roll, eller snarare avråda från det.

Men det intressanta var Myten om Lördagskvällen. Den där kvällen när allt skulle förändras. När man skulle lyckas välja kläder och faktiskt se cool ut. Glida in lite fint på dansstället och bli sedd. Träffa Honom. Ja, det fanns alltid en sådan. Föremålen varierade då och då, men det fanns alltid en Honom att hänga upp tillvaron på. Den lördagen skulle Han äntligen se mig och allt skulle bli bra. Sedan skulle jag vara cool och accepterad och inte en nörd i ett hörn.

Men det var bara en myt. För jag åkte hem, kläderna slokade, sminket var inte särskilt tufft och han hade dansat med någon annan. Och jag var fortfarande en nörd i fel kläder.

Tidningen försökte berätta att Myten inte var på riktigt. Men det gick inte in, de måste ju ha fel? Snälla?

Många år senare hamnar jag på en dansbandsgala, aningen otippat, men vi var ett helt gäng dansförtjusta kompisar som fått för oss att någon gång måste man ju prova dansbandsgala för allmänbildingens skull.

I passagen mellan hallarna stod kanske 200 kvinnor, det var ett väldigt överskott på damer. De hade alla klätt upp sig. De var säkert dansanta och trevliga. De hade ansträngt sig. De trodde alla på Myten om Lördagskvällen. Åtminstone trodde de att de skulle få dansa. De flesta stod nog hela kvällen.

Myten om Lördagskvällen verkar bestående. Hur vuxna och kloka vi än är går vi på den med jämna mellanrum.

Kanske ingår det i mänskligt beteende? Att aldrig sluta hoppas?

Se groddarna växa

”Du är i skolan för ofta. Gör något annat. Nåt kul eller lugnt eller nåt. Sitt och titta på sådana där groddar som växer!”.

Sa min lärare i svenska på gymnasiet till mig. Jag blev mest förvirrad, en lärare som säger åt mig att … skolka?

Han hade förstås rätt. Man ska inte äta sådana mängder magkatarrsmedicin när man är sjutton.