The Great Saturday Night Swindle

Ursprungligen är det ett Janis Joplin-citat (googla så hittar ni). Jag träffade på frasen i någon slags tidning på 80-talet, troligen var det någon som ville utbilda ungdomar i sex, drugs and rock’n’roll, eller snarare avråda från det.

Men det intressanta var Myten om Lördagskvällen. Den där kvällen när allt skulle förändras. När man skulle lyckas välja kläder och faktiskt se cool ut. Glida in lite fint på dansstället och bli sedd. Träffa Honom. Ja, det fanns alltid en sådan. Föremålen varierade då och då, men det fanns alltid en Honom att hänga upp tillvaron på. Den lördagen skulle Han äntligen se mig och allt skulle bli bra. Sedan skulle jag vara cool och accepterad och inte en nörd i ett hörn.

Men det var bara en myt. För jag åkte hem, kläderna slokade, sminket var inte särskilt tufft och han hade dansat med någon annan. Och jag var fortfarande en nörd i fel kläder.

Tidningen försökte berätta att Myten inte var på riktigt. Men det gick inte in, de måste ju ha fel? Snälla?

Många år senare hamnar jag på en dansbandsgala, aningen otippat, men vi var ett helt gäng dansförtjusta kompisar som fått för oss att någon gång måste man ju prova dansbandsgala för allmänbildingens skull.

I passagen mellan hallarna stod kanske 200 kvinnor, det var ett väldigt överskott på damer. De hade alla klätt upp sig. De var säkert dansanta och trevliga. De hade ansträngt sig. De trodde alla på Myten om Lördagskvällen. Åtminstone trodde de att de skulle få dansa. De flesta stod nog hela kvällen.

Myten om Lördagskvällen verkar bestående. Hur vuxna och kloka vi än är går vi på den med jämna mellanrum.

Kanske ingår det i mänskligt beteende? Att aldrig sluta hoppas?