Mad woman in the attic

Igår läste jag med stor förtjusning och förfäran Karin Johannissons artikel om den kvinnliga kollapsen. Det är inte så länge sedan en kvinna vars högsta önskan inte var äktenskap, barn och hushåll betraktades som mer eller mindre galen. Beckomberga-galen. Lobotomi-galen. Hämtad av killarna i vita rockar och inspärrad. Sigrid Hjertén definierades som schizofren, en populär diagnos på den tiden, som verkar ha omfattat lite av varje, depressioner bland annat. Men även kvinnor med mildare besvär än Hjertén betraktades som galna för att de längtade efter att göra något annat än att bilda familj och foga sig i fållan.

Lite grand förklarar det den syn som fortfarande finns kvar, att riktiga kvinnor vill egentligen ägna sig åt hem och barn och inget annat. Nu pratar vi inte om galenskap längre, nu är det ordet naturligt som är definitionen. Det är naturligt för kvinnor att odla pelargoner, jobba deltid och kamma håret.

Jag får väl se det positivt förmodar jag. I början av förra seklet hade jag definierats som smått galen, nu är jag bara onaturlig. På sikt kanske jag till och med skulle definieras som tja, mänsklig?

En reaktion på “Mad woman in the attic

  1. Humlan

    Ja tänk att få vara kvinna även om man inte passar in i mallen … och att få vara människa trots att man är kvinna.

Kommentarer inaktiverade.