Estetiskt oroande

Jag har till min förfäran konstaterat att scrunchien tydligen är på väg tillbaka. Ni vet den där tygklädda gummisnodden som vi alla hade i håret på 80- och 90-talet. Den som jag aldrig hittat något svenskt namn på, finns det?

De var väl bra för håret, slet inte så mycket på pälsen som andra gummisnoddar, men de innehöll liksom så mycket tyg. En smula okontrollerade mängder så att säga.

Jag har en kvar. Senast använde jag den när en besökande Afghanhund hade glömt sin matmössa hemma (får återkomma om det här med matmössa). Päls och öron fästes löst på huvudet till vovvens förtjusning, hon förstod genast att detta var alternativ pälsuppsättning för ätande. Blond, långnosad jycke med en massa rufs i scrunchie på huvudet. En liten fyrfota Sarah Jessica Parker helt enkelt.

Våga vägra scrunchie. Om du inte är Afghanhund.

Borde jag oroa mig?

Sa till sambon att jag överlämnar allt julpyntande till honom. Han såg så otroligt förtjust ut att jag kände att jag nog måste sätta vissa ramar ändå.

Inget som blinkar. Inget som låter.

Han såg aningen nedslagen ut.

Jag la lite prövande till ”och inget som är hemskt fult och tänk på att det ska förvaras 340 dagar om år”.

Någonstans där började han muttra om att jag är lite tråkig ibland.

Hur ska detta sluta?